Fick lite kloka ord av en vän ikväll, väl värt att tänka på... När jag orkar.
"Depression är inte ett tecken på svaghet, det är ett tecken på att du har försökt vara stark för länge."
Min kropp och själ håller inte riktigt ihop just nu. En reaktion på vad egentligen om jag kikar in i själen ordentligt. Vad kan jag tänkas hitta för skavsår då tro? Som gnager små irriterande hål?
Det är inte något jag rent bara kan peka på, att det HÄR är skälet utan e bara allmänt.. Hmm, less... "Who gives a fuck" liksom.
Så svårt att hitta "kicken" till min motor!
Måndag tillbaka till jobbet med lätt skakiga knän men det får vara lite halvsoft nu fram till jul. Sänka nivån.. Kan inte hjälpa alla, hur mycket jag än vill. Kommer bara sluta med att nån blir lack för att jag inte räckte till. Klara av lägga ribban på det berömda lagom.
Sen detta behov av bekräftelse, mer än den jag får så ofta av mina vänner... Jag får den och sen vet jag inte hur jag ska hantera den... Blir bara en härlig röra som jag inte vet hur jag ska sortera ut för att det ska bli rätt och riktig. Att vara jag och singel kan bli rätt stökigt. Framförallt när jag jobbar hårt på att fortsätta vara singel eller iaf inte vara i ett förhållande. Jag har ju så lätt att ryckas med av smicker men vem har inte det egentligen?
Så just nu känns det mesta mest... Jaha? Och?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar