Mel, min dam som har kommit att betyda så mycket för mig på så många sätt bor i just Brisbane. Brisbane som är en stad de flesta känner till idag.
I en veckas tid så har jag följt hennes och hennes dotters kamp mot översvämningarna. Den hjälplöshet jag har upplevt emellanåt har slitit hårt i hjärtat. Att inte kunna göra någonting för den som man älskar... Jösses säger jag! Kan bara erbjuda min röst, mina ord som tröst och styrka. Prata henne till ro om kvällarna, finnas där när rädslan kom.
Sista natten innan de evakuerades, vattnet hade nått upp till andra trappsteget men rescue teamet sa att de fick vänta lite till. Mel var rädd, vi grät tillsammans - jag pratade med henne långt efter att jag hörde att hon hade somnat. Jag var kvar till hennes internet bröts återigen.
På morgonen fick jag ett sms att de hade förflyttats till ett rescuecenter, vattnet hade då de blivit upplockade kommit upp på verandan. De hade fått vada ut med vatten upp till bröstet. Med vad som fick plats i en varsin väska.
De har inte under veckan som gått kunnat äta sig mätta eller dricka tillräckligt då allt var tvunget att kokas och strömmen kom och gick.
Kommer ihåg när den första lasten med mat och dryck nådde fram... Glädjen över att få kaffe, choklad... Mat.. Dryck med smak. Trots att jag hade Mel nära som pratade och förklarade för mig hela tiden, så kommer jag aldrig att helt förstå vad hon och Jess (dottern) varit med om. Hon har beskrivit situationen för mig, förklarat sin hunger sin törst. Hon har berättat att nu är det vatten över fotknölen över knät när jag går ut på gräsmattan... Men hur ska jag nånsin egentligen förstå!?
Mel har också varit med om två stora förluster i översvämningarna. Hon har förlorat sina ena bror och sin ena syterdotter. Det är en sorg som fått stå åt sidan för att klara av det som sker just nu.
Den glädje när hon lyckades koppla upp sig från rescue center.. woow! Tårarna rann!
Hennes hund Archer var ihop med de övriga vovvsingarna i en annan del. Han är alltid med människor, stackarn var så stressad så han slängde sig mot staketet, försökte hoppa över, vägrade dricka och äta. Till slut gick Mel dit med en av sina t-shirts som luktade hon för att se om de kunde lugna honom lite. Nja.. De slutade med att Archer fick specialtillstånd och fick vara med Mel. :)
Han har qruisat runt i centret med sin rosa tröja och varit rätt mallig och fått och gett massor av kärlek. *ler*
En solskenshistoria som Mel berättade för mig:
Ett par i 70års åldern är hemma i sitt hus när de ser flodvågen. De springer ner till sin bil och kör för sina liv. Flodvågen kommer i 150km/h så de har inte en chans förstås. De vevar ner sina rutor och tar sig ut i det strömma vattnet. De kommer bort från varandra. De får tag i varsitt träd, som de delar med miljarders med spindlar! *ryser*
Där är de i 2 dagar i varsina träd, borta från varandra. Mannen kommer till rescue centret och börjar leta efter sin fru. En timme efter att han kommit dit anländer frun! Båda två omskakade men levandes. Mel berättade att när de omfamnade varandra var inte ett öga torrt!
Sen finns de historier som jag inte tänker ta upp i detalj men som vi har gråit tillsammans till. Mel har sett sådana tragedier denna vecka! Jag försöker finnas för Mel, möta henne där hon är i sin bearbetning.
Idag kom en del av sakerna från huset till dom. Mest kläder och papper. Bilderna på Jess som bebis är förstörda, alla kläder är leriga... Mel säger, det är bara materiella ting, vi lever och mår bra - det är det viktiga.
Hur det nu blir med deras resa hit till mig återstår att se. Just nu är det fortfaranda lite katastrofvarning.
Efter dryga dygnet på rescue center så blev de erbjudna att förflyttas till ett hotell. Min första tanke och känsla var ju ett stort hurraa!! Deras också förstås.
Så de bor nu på ett hotell, de har mat och dryck. Drycken är dock begränsad så de måste ransonera för att få den att räcka en vecka. De kan duscha men inte dricka vattnet i kranarna. De har tv och bättra tillgång till Internet.
Nu har det varit hyfsat väder i 2dgr och vattnet har sakta sjunkit bort. De säger att de kommer att kunna gå tillbaka till sina hus (Det som e kvar av dom) om ca en vecka. Då börjar det stora jobbet att börja bygga upp allt igen. Både rent materialistiskt och emotionellt.
Nu väntas det inom en snar framtid en cyklon dra igenom Brisbane. Det dom hoppas på att det har torkat upp tillräckligt mycket så att jorden klarar av att ta hand om det som komma skall. Att det inte kommer som en påspädning på redan så skadad jord.
Jag har haft "semester" sedan i tisdags, jag har inte sovit mera än korta stunder. Alltid stått Stand by för när Mel har kunnat connecta. Oavsett på dygnet så har jag funnits tillgänglig. Så tacksam över min chef, över hennes förståelse över något som vi som inte är i Brisbane inte kan förstå!
I all denna röra av känslor så känner både Mel och jag att det är något som har stärkt oss, våran relation. Vi har suttit tillsammans genom svåra stunder och pratat och pratat. Jag har suttit med henne när hon har sovit och internet har tillåtit. Läst aftonbladet för henne på svenska, bara så min röst har surrat i hennes headset. *ler*
Så många tankar och känslor far runt inom mig... Finns nog en viss risk att det snart kommer ett inlägg till i detta ämne. Detta är de som är inom mig idag, som vill komma ut för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar